Är det verkligen en vettig lag?

Den nya lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever (gäller från 1 april 2006) har visserligen ett vällovligt syfte. Självklart skall inte barn och elever i skolan behöva bli mobbade eller kränkta.

Samtidigt är den inte helt enkel att förstå sig på. Det är nämligen så att det är elevens egen uppfattning om han/hon anser sig kränkt som avgör om skolan skall utreda och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas. Hur hanterar man tillrättavisningar av eleverna om man skall behöva vara rädd för att eleven skall känna sig kränkt (vilken man ju rimligen gör av en tillrättavisning...)? Och på vilket sätt kan detta i så fall krocka med den tilltänkta nya skollagen som regeringen planerar?

Ytterligare en aspekt är hur vi skall fostra våra barn. Måste vi inte också lära dem att hantera livet, och att man då och då måste handskas med människor som inte beter sig så schysst? Vilka strategier lär vi eleverna genom denna lag? Personligen tror jag att vi gör barnen en björntjänst när vi beskyddar dem in absurdum. Min favoritbok för tillfället är därför "I trygghetsnarkomanernas land" av David Eberhard.